Ett gäng glada killar, i väntan på Carola och Andreas.

Andra generationen på scenen nu, klädda i lackskor, svarta byxor samt svarta kavajer och västar med vita skjortor under. De har kvar sina röda gardiner men har lagt till en orientalisk lampa förutm mattan då. De fortsätter att sjunga om sina pizzor och feta fälgar och gör det med en glädje som lyser igenom. Jag gillar visserligen göteborgsdialekten men imte låten. Vet inte varför jag kom att tänka på Peps Persson för övrigt...  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback